Arbetet som personlig assistent är ofta ensamt och många saknar nätverk och arbetskamrater att diskutera jobbet med. Det framkom när personliga assistenter från Sverige, Norge, Danmark och Finland delade med sig av sina erfarenheter på en facklig konferens som ordnas i Esbo.
Brukaren skickade sin assistent för att hjälpa grannen. MS-patientens fyra vuxna barn tog med sin smutstvätt till mamma för att assistenten skulle tvätta den. Assistenterna fick kämpa i månader för att få nödvändiga hjälpmedel till brukaren.
Bland annat de här erfarenheterna berättade personliga assistenter om på en konferens inom ramen för Kommunalanställdas nordiska samarbete. Mötet, som började på tisdagen, ordnas på Hanaholmens kulturcentrum i Esbo. Kring 40 personliga assistenter och ombud från svenska Kommunal, norska Fagforbundet, danska FOA och finländska JHL har samlats på Hanaholmen.
”Personliga assistenter borde få en introduktionskurs på några dagar för att få veta vad som ingår i arbetet och vad som är rätt och vad som är fel.”
Många assistenter har samma budskap: Arbetet är ensamt och det är ofta inte möjligt att prata om det med någon. Felix Finnveden från Sverige konstaterar att de personliga assistenterna inte är bortskämda med möten och konferenser.
En del assistenter har till och med blivit förbjudna att hälsa på varandra utanför brukarens bostad.
Många önskar gränser
Många saknar tydliga riktlinjer för arbetet. I Danmark undersöker man brukaren och gör en bedömning av funktionsförmågan innan man fattar beslut om personlig assistans och om vilken slags assistans brukaren har rätt till, säger Jane Troldahl Meyer.
Problemet är att den personliga assistenten sälla får veta om undersökningen.
– Sedan säger brukaren att jag ska tvätta fönstren. Det är klart att jag skulle göra så själv också, säger Troldahl Meyer.
Ett fyrtiotal personliga assistenter och fackliga ombud har samlats i Esbo på ett möte. Joao Carlos Zukauskas Solemdal (till vänster), Jane Troldahl Meyer, Anne Nielsen Aasmoe, Morten Andersen, Tiitta Suomalainen, Tuula Hänninen och Felix Finnveden delade med sig av sina erfarenheter.
Norrmannen Joao Carlos Zukauskas Solemdal säger att alla som blir personliga assistenter borde få en introduktionskurs på några dagar för att få veta vad som ingår i arbetet och vad som är rätt och vad som är fel.
– Vi fick en lista på vad som ingår i jobbet. Okej, vi ska klippa gräset. Men det vi inte visste var att vi också skulle städa brukarens föräldrars bostad.
”Vi kan inte göra allt som brukaren tidigare kunnat göra själv. Vad gör vi om brukaren är en före detta tyngdlyftare?”
”Assistenten kan inte alltid vara händer och fötter”
Det sägs ofta att den personliga assistenten är brukarens händer och fötter. Men det är inte riktigt så, säger Jane Troldahl Meyer.
– Vi kan inte göra allt som brukaren tidigare kunnat göra själv. Vad gör vi om brukaren är en före detta tyngdlyftare?
Också Felix Finnveden har stött på fysiska problem. Han assisterar en minderårig person, anställd av ett kooperativ. I praktiken är det ändå mamman som sköter arbetsgivaruppgifterna.
När Finnveden anställdes var brukaren fortfarande liten. Senare blev det ett problem att lyfta honom.
Assistenterna blev sjuka i axlarna. De fick jobba länge för att få kommunen att skaffa liftar till familjens hem. När beslutet äntligen kom fick de höra på ett assistentmöte att installeringen skulle fördröjas ytterligare flera månader. Orsaken var att familjen inte ville ha metallfärgade liftar utan vita som för att de skulle smälta in i taket och tapeten.
– De upplevde att deras hem höll på att bli som ett sjukhus. Men vi ska inte behöva bli sjuka av jobbet.
Till sist löstes situationen med en tillfällig lift.
Finnveden betonar att det oftast går bra med familjen och att han fått vara med om mycket roligt. Till exempel har han fått följa med och åka skidor.
”Det här är världens bästa jobb. Men av samma orsaker kan det också vara världens sämsta jobb.”
– Det här är världens bästa jobb. Men av samma orsaker kan det också vara världens sämsta jobb, säger han.
Långa anställningsförhållanden leder ofta till att assistenten får ta del av brukarens privatliv, till exempel träffar med vänner och familj.
– Mamman till en brukare ville bli min vän på Facebook. Det var en del utmaningar med det, säger norrmannen Morten Andersen.
Kamp om timmar
I Finland upplever de personliga assisterna problem i synnerhet med arbetsgivarmodellen, där brukaren fungerar direkt som arbetsgivare.
Brukarna förstår inte alltid att de är arbetsgivare. Många av dem kan inte erbjuda ett stort antal arbetstimmar, och då får assistenten inte ihop till semester även om hen har flera arbetsgivare, säger Tuula Hänninen.
Också norska Anne Nielsen Aasmoe har kämpat om timmarna. Hon hade länge ett arbetsavtal som gav henne tio timmar i månaden. I verkligheten jobbade hon förstås mycket mer. Till sist fick hon ett kontrakt med 65 procentig arbetstid.
– Sedan blev det så att min brukare betedde sig dåligt mot mig och jag ville inte längre assistera honom. Jag förlorade de procent jag jobbat så hårt för att få.
Läs mer om skillnaderna i arbetsvillkor för personliga assistenter i Finland och Norge.
De personliga assistenternas konferens fortsätter på Hanaholmen på onsdag och torsdag.